En riktig käftsmäll.
Sådärja, förtjänade jag det här? Det finns liksom inga ord. Men för er som inte vet, så gäller det min älskade häst.
Jag kan inte låta känslorna komma, jag tillåter det inte. Pratar om det som om det vore vilken vardaglig sak som helst. Folk måste ju tro att jag är helt känslokall eller något. Det är jag faktiskt inte, men jag vet att det verkar så. Jag funkar så helt enkelt, När något blir för jobbigt för att ta itu med, så bygger jag en mur. Så stark, så stark. Knappt jag själv tar mig genom den vissa gånger. Jag känner att jag befinner mig där inne nu i tryggt förvar, känslorna har ännu inte hunnit ikapp mig och lär inte göra det än på länge. För något har jag lärt mig under åren, att bygga min mur hög och otroligt stadig. För att det inte ska rasa, för det går helt enkelt inte. Jag lever livet som om ingenting är annorlunda. Jag menar, det finns ändå ingen som bryr sig, eller jo, men ingen som förstår. En häst är väl bara en häst. Nej, inte för mig, För mig är min häst en del av min familj. Nu kommer dom där förbannade tårarna som jag trodde att jag stängt in så ordentligt. Samtidigt är det en trygghet att vara innanför min mur, för inget kommer åt mig då. Det är något jag är riktigt duktig på, att dölja sådant jag inte vill visa. Just nu gör jag ett tappert försök till att dölja att jag är otroligt skör. Skulle kunna gå sönder för minsta sak. Jag är rädd för det.
Jag har redan bestämt hur det ska gå till. Det blir enkelt. Min mur får inte svika mig nu.
Helst av allt vill jag bara lägga mig ner, dra täcket över huvudet, blunda. Nästa gång jag vaknar skiner solen, allt är bra och det finns inget som gör ont mer. För det finns inget som gör så ont som när hjärtat gör ont. Hellre en riktig jävla käftsmäll.
Ni kan ju försöka ha lite överseende. Tack för mig.
Jag kan inte låta känslorna komma, jag tillåter det inte. Pratar om det som om det vore vilken vardaglig sak som helst. Folk måste ju tro att jag är helt känslokall eller något. Det är jag faktiskt inte, men jag vet att det verkar så. Jag funkar så helt enkelt, När något blir för jobbigt för att ta itu med, så bygger jag en mur. Så stark, så stark. Knappt jag själv tar mig genom den vissa gånger. Jag känner att jag befinner mig där inne nu i tryggt förvar, känslorna har ännu inte hunnit ikapp mig och lär inte göra det än på länge. För något har jag lärt mig under åren, att bygga min mur hög och otroligt stadig. För att det inte ska rasa, för det går helt enkelt inte. Jag lever livet som om ingenting är annorlunda. Jag menar, det finns ändå ingen som bryr sig, eller jo, men ingen som förstår. En häst är väl bara en häst. Nej, inte för mig, För mig är min häst en del av min familj. Nu kommer dom där förbannade tårarna som jag trodde att jag stängt in så ordentligt. Samtidigt är det en trygghet att vara innanför min mur, för inget kommer åt mig då. Det är något jag är riktigt duktig på, att dölja sådant jag inte vill visa. Just nu gör jag ett tappert försök till att dölja att jag är otroligt skör. Skulle kunna gå sönder för minsta sak. Jag är rädd för det.
Jag har redan bestämt hur det ska gå till. Det blir enkelt. Min mur får inte svika mig nu.
Helst av allt vill jag bara lägga mig ner, dra täcket över huvudet, blunda. Nästa gång jag vaknar skiner solen, allt är bra och det finns inget som gör ont mer. För det finns inget som gör så ont som när hjärtat gör ont. Hellre en riktig jävla käftsmäll.
Ni kan ju försöka ha lite överseende. Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
